Nej nej nej
Mycket saker som snurrar i huvudet nu. Kan inte riktigt fokusera just nu. Sitter och kollar på Idol på tv, kan inte koncentrera mig. Kommer inte riktigt in i programet. Lyssnar på Melissa Horn istället. Andreas skickade två låtar till mig idag, "New York" och "Sen en tid tillbaka". Två underbara musikstycken. Det är nästan så att jag tror att hon tagit min dagbok och gjort två sånger om innehållet i mina tankar.
Jag brukar hitta tillbaka till skärpan igen, ordningen i huvudet, när jag lyssnar på musik men idag går det bara inte. Det är kaos och jag kan egentligen inte förstå varför. Saker som snurrar i huvudet är inte ämnade för denna blogg men kanske ämnade för lite mer än att bara stanna inne och förvirra. Det finns mycket man kan säga om ingenting men det är när man väl har något att säga som orden stannar i halsen och trots försök så kommer dom ingenstans.
Vissa saker är lättare att bara klippa ur sitt liv, glömma, gå vidare. Andra biter sig fast i nätet och hur mycket du än försöker så kommer man inte undan. Det är som en ständig skugga, även under den ljusaste dagen. Det finns vissa saker som behöver komma ut för att man ska kunna släppa, för att man ska kunna hitta rätt spår igen. Faktiskt inse vad man är, vem man är och varför man blivit den man blivit.
Det har blivit en vana att bli lämnad ensam, något man inte ska behöva bli van vid. Kan komma på mig själv ibland med känslan av att jag känner mig ensammast i hela världen, som om jag är den enda som är kvar. Ingen att prata med, ingen att träffa, ingen som någonsin kommer fråga hur man mår. Jag har försökt att komma ur dessa tankar flera gånger, nu för tiden är det lättare. Det är inte lika svårt att ta kurvan utan att veta vad som står runt hörnet längre. För idag känner jag mig älskad. Han är underbar emot mig och jag önskar han visste hur bra han får mig att må. Vi må bråka med vad gör det, passion och drama är ju mina favorit ord. Kanske därför det förföljer mig.
Det är kanske därför det är så förvirrande, just nu. När saker och ting står skrivet i pannan på en, när man fakitskt är så nära. Så där nära att om man andas, ett enda andetag så kommer det försvinna. Är det därför man står där, håller andan, med stress i blicken och hör hjärtat pumpa blodet, runt runt. Är det för att allting plötsligt blir så självklart? Är det för att det faktiskt kan bli sådär jävla fantastiskt bra? Jag börjar tro att varför jag känner mig svimfärdig här o där, har att göra med att jag faktiskt har en jävligt stor chans att bli lycklig men jag vågar inte släppa andan och faktiskt ta chansen.
Just nu ligger jag under utredning hos honom. Jag försöker på ett puckat sätt förklara hur jag är istället för att visa det. Häromdagen skickade jag ett par mail på några minuter med citat från mina absoluta favoritlåtar med Avenged Sevenfold, Kent, WInnerbäck, Thåström. Det är mitt försök att slippa säga det med rösten utan låta fingrarna prata åt mig genom tangentbordet. Det kanske bara är jag med det var ett sätt för mig att faktiskt visa. Visa att jag finns här. Kanske inte till hundra procent tillgänglig men bra jävla nära inpå.
Jag förväntar mig inte att just du ska förstå, jag är inte säker på att jag själv förstår. Det gör faktiskt ingenting att det är lite förvirrande och oklart, jag börjar förstå meningen med allting trots allt. Fast ibland säger man det lättast med en sång. I framtiden önskar jag att mitt soundtrack kommer innehålla "Utan dina andetag" med Kent.
Det vore något för själen.
Jag brukar hitta tillbaka till skärpan igen, ordningen i huvudet, när jag lyssnar på musik men idag går det bara inte. Det är kaos och jag kan egentligen inte förstå varför. Saker som snurrar i huvudet är inte ämnade för denna blogg men kanske ämnade för lite mer än att bara stanna inne och förvirra. Det finns mycket man kan säga om ingenting men det är när man väl har något att säga som orden stannar i halsen och trots försök så kommer dom ingenstans.
Vissa saker är lättare att bara klippa ur sitt liv, glömma, gå vidare. Andra biter sig fast i nätet och hur mycket du än försöker så kommer man inte undan. Det är som en ständig skugga, även under den ljusaste dagen. Det finns vissa saker som behöver komma ut för att man ska kunna släppa, för att man ska kunna hitta rätt spår igen. Faktiskt inse vad man är, vem man är och varför man blivit den man blivit.
Det har blivit en vana att bli lämnad ensam, något man inte ska behöva bli van vid. Kan komma på mig själv ibland med känslan av att jag känner mig ensammast i hela världen, som om jag är den enda som är kvar. Ingen att prata med, ingen att träffa, ingen som någonsin kommer fråga hur man mår. Jag har försökt att komma ur dessa tankar flera gånger, nu för tiden är det lättare. Det är inte lika svårt att ta kurvan utan att veta vad som står runt hörnet längre. För idag känner jag mig älskad. Han är underbar emot mig och jag önskar han visste hur bra han får mig att må. Vi må bråka med vad gör det, passion och drama är ju mina favorit ord. Kanske därför det förföljer mig.
Det är kanske därför det är så förvirrande, just nu. När saker och ting står skrivet i pannan på en, när man fakitskt är så nära. Så där nära att om man andas, ett enda andetag så kommer det försvinna. Är det därför man står där, håller andan, med stress i blicken och hör hjärtat pumpa blodet, runt runt. Är det för att allting plötsligt blir så självklart? Är det för att det faktiskt kan bli sådär jävla fantastiskt bra? Jag börjar tro att varför jag känner mig svimfärdig här o där, har att göra med att jag faktiskt har en jävligt stor chans att bli lycklig men jag vågar inte släppa andan och faktiskt ta chansen.
Just nu ligger jag under utredning hos honom. Jag försöker på ett puckat sätt förklara hur jag är istället för att visa det. Häromdagen skickade jag ett par mail på några minuter med citat från mina absoluta favoritlåtar med Avenged Sevenfold, Kent, WInnerbäck, Thåström. Det är mitt försök att slippa säga det med rösten utan låta fingrarna prata åt mig genom tangentbordet. Det kanske bara är jag med det var ett sätt för mig att faktiskt visa. Visa att jag finns här. Kanske inte till hundra procent tillgänglig men bra jävla nära inpå.
Jag förväntar mig inte att just du ska förstå, jag är inte säker på att jag själv förstår. Det gör faktiskt ingenting att det är lite förvirrande och oklart, jag börjar förstå meningen med allting trots allt. Fast ibland säger man det lättast med en sång. I framtiden önskar jag att mitt soundtrack kommer innehålla "Utan dina andetag" med Kent.
Det vore något för själen.
Kommentarer
Trackback