Some Girls Wander By Mistake

Jag gav det en låt. Jag gav det tid. Jag gav det ärlighet. Jag gav det mig.

Nu är det slut på det här. Jag ändrar adress, ut med det gamla och in med det nya. För om jag tappar bort mig själv på vägen igen så blir det svårt att plocka upp alla bitar. Vill ni ha den nya adressen får ni fråga. Kanske lägger ut den här sen för den som inte vågar fråga mig. För några såna finns det också!...

Jag sitter mitt i natten och spinner på ideer. Försöker få klarhet i hur jag ska göra med allting. List ut vilka tidsramar vi rör oss inom. Hur allting kommer slut. Vart man ska börja, vilken ände som kommer först och måste jag börja från början?

Jag vill så gärna. Men jag vet att jag måste prata med *censurerat* först. Jag vet att jag inte kan ta besluten själv, då det inte bara rör mig längre. Det låter säkert jätte dramatiskt allting, ta det lungt, det är inte så farligt som jag kanske får det att låta. Dock en del att fundera på .

Det är mitt i natten, jag borde verkligen sova. Men jag är upp i varv över alla mina planer. Över allting jag vill ska hända. Jag försöker lista ut hur gammal man är när man är 23 år egentligen, vad betyder det att vara 23 år. Hur lång tid har jag på mig att leka? Att lära? Att se världen? Hur många år till kan jag drömma mina drömmar utan att jag måste bli realistisk och spräcka varje bubbla?

Jag hoppas att min tid inte är slut än, 23 år är inte så gammalt ändå. Annat vet jag 30 år. Hade jag varit 30 år nu hade jag definitift inte legat vaken nu och funderat över just det här jag funderar över. Då hade jag legat och sovit i väntan på en ny jobbdag, säkert på ett jobb jag inte ens skulle tycka om.

I morgon ska jag sitta och pricka av både det ena och det andra, fixa och dona. Sen även förbereda inför talet. Talet jag kommer behöva ha, men det känns inte jobbigt, bara befriande. Och samtidigt spännande. Tänker *censurerat* som jag, eller tänker personen på något annat sätt. Kommer vi kunna bolla med det här och göra oss bekväma med det jag vill säga?

Minst sagt mycket att fundera på, men vet du vad. Jag råkar älska att fundera, pilla på ideer, göra upp stora planer, komma till insikt och röra på mig i livet. Komma tillbaka till verkligheten och sedan drömma mig bort igen, underbart. För utan fundering kommer jag ingenstans. Man är lite av en känslomänniska.

Idag yr snön verkligen överallt. Å än är det inte december. Personligen tycker jag att det är helt fantastiskt, men sen behöver jag ju faktiskt inte gå utanför dörren idag om jag inte känner ett stort behov av att ramla omkull av vinden. Idag tänkte jag slappa hemma, tills jag insåg att det ska bli den officiella tvättdagen i familjen Flinks hus.

Jag har stora funderingar på gång, det ska börja hända saker är det tänkt. Inte i liten bemärkelse, utan i den stora, eftertänksamma typen. Att planera sin framtid är så otroligt pulsernade. Man känner varje ven röra sig, varje andetag man tar. Jag tycker vi alla ställer oss upp och säger "Idag är början på mitt nya liv". För är det inte alltid så på en måndag? Att det är början på något nytt.

Så brukade jag känna i allafall, å andra sidan har jag varit alkoloserad varje helg sen urminnestider, men inte de senaste helgerna. Och vad beror det på?... Hmm.. Trist som fan. Lite som att man saknar alkoholen. Ironin slår en oftast i bakhuvudet på vägen hem en söndagsmorgon.

Jag vet, jag snackar skit. Dags för första omgång tvätt i maskinen.

Vart otroligt lycklig idag när jag gick utanför porten. Vitt över allt, snö i massor. Orörd snö överallt. Jag blev som ett barn igen. Och nu sitter jag här och lyssnar på jullåtar. Jag vet, jag är tidig. Men jag älskar verkligen julen. Alla förberedelser, tända ljus, baka pepparkakor och lussebullar, julklappsinslagningen men framför allt älskar jag julafton. Den ända dagen på året då hela min familj med miljoner procents säkerthet är samlade, och jag älskar varje sekund av det.

Snart är det dags igen, första advent är bara runt hörnet. Nästa vecka ska jag och C ut och jaga julklappar med resten av Stockholm. Men vet ni vad, det må va svettigt o dant o trängas i alla affärer, jobbigt att inte hitta nånstans att sitta ner eller kanske inse att saken du ville köpa till någon viktig i ditt liv är slut, trots allt det här så ÄLSKAR jag allting med det.

Och snart är det dags för min egna jultradition, varje jul tar jag fram alla adventsljusstakar, dukar och annat juligt och pyntar i huset innan pappa kommer hem. Så när pappa sen kommer hem är det julefrid i huset. Jag låter säket helt creapy men jag älskar det! :D

Jag tänker inte skriva att jag mår fantastiskt idag. För jag har så JÄVLA ONT I KÄFTEN! Kan inte prata normalt. Och vad säger J? "Sånt där går väl över snabbt!".. EH, fuck off säger jag! Im in pain och då ska du hålla käft och endast säga att jag är söt och mata mig med glass. Har dom inte lärt sig något annat än att lägga benen på ryggen och dra så fort det blir tufft?

Jag som hade tänkt att göra nytta idag, men just nu känner jag endast för att ligga och kolla på 4400 och smutta på den exklusiva varan H2O.. Dock är jag rätt glad att käften värker så mycket, har så mycket skit som jag behöver skrika ut och nu får jag gott vänta. Vilket betyder att de försvunnit ur systemet lagom tills jag kan börja kommunicera igen.

Jag kunde knappt tro de när jag fick höra att de hade snöat i dag. Men så hade de smällt tills den tiden jag tog mig ur sängen och ut till bilen där jag möttes av is is is! Jag som älskar snö, missade allting. Typiskt! Antar att det inte dröjer länge tills det kommer igen och den dagen ska jag genast gå ut och möta den.

Utöver den lilla missen så har helgen varit lungt och skönt, kände att det var lika bra o ta det lungt och slippa allt drama jag annars verkar dra till mig. Dock hade det varit ett rent nöje om jag hade gjort som jag tänkt. Jisses vilka miner och vilken känsla i kroppen. Helgen blev iaf skön med en del missöden som min sårbarhet som Andreas fick erfara när han fick mig att tokgrina utan någon egentlig anledning. Tror inte han förstod det själv. Jag är bara otrooooligt känslig just nu.

Dock en sak jag irriterar mig på, något jag stört mig på hela helgen. Hur fan kan man leka med döden? Alltså inte med döden själv, utan önska någon till döden? Hur fan kan man göra det? Och öppet dessutom? Det är för mig en gåta. Spelar ingen roll hur mycket du hatar mig, fattar du inte att man inte gör så? Eller har du bara ett dåligt år? Skyll på mig, gör det. Men att "säga" något sådant är inte okej, så gör man inte. Eller det kanske är som du säger, jag skulle göra världen en tjänst?!

Äh, fuck that! Skönt o höra att hissen inte går ända upp ibland.

Men ändå bara utomhus. Har en del på gång nu, saker jag inte vågar säga till folk för då kanske det inte blir av! Läskigt sånt där, att inte vilja säga för mycket men ändå känna att ens vänner är uppdaterade. Just nu vet knappt den inre cirkeln om allting. Får hoppas att det går i lås snart så man kan säga allting.

Utöver det är det humor hela vägen, jag skrattar mest och vet ni vad, det är sjuuuukt roligt. För alla som ser det som jag så är det komedi. Ni som inte fattar, ja då kanske det är er det handlar om. Haha.

Nu ska jag sätta igång med dagen, kan bli en underbar dag, vem vet! För vem fan märker att det regnar när det är så bra? Hahahaha!

Om man vet något om en människa, något som många säger. Något som är rätt out there men personen det berör kanske aldrig kommer tillräckligt nära för att höra. Ska man säga de då? Även om personen i frågan inte längre är en vän?

Dilemma....
Men det är ju inte min skyldighet, eller?

Nu känner jag mig tillbaka till mitt gamla jag. Den jag är och trivs med. Skrev tidigare om att jag kände mig som någon annan, någon som inte var jag. Vill ni läsa de får ni rota orkar inte länka. Men nu känner jag mig hemma igen. Som att jag är tillbaka till den jag är och alltid varit.

Ibland blir man bara lite omedveten om sin egen styrka, jag har nu hittat hem igen. Och vilket känsla mina vänner. Det känns som jag vunnit på lotto. Wonderfull. Nu ska jag sova.


Och alla ni jävla nej sayers, fuck off. Fan va man garvar åt er.