Some Girls Wander By Mistake

Det stod klart ganska tidigt att den här kvinnan var ingen man plötsligt skulle se försvinna. Hon var någon man kunde räkna med. En kvinna som stod upp för vissa ideal och åsikter som både samhället och media förkastat. Trots motstånd från både feminister och annat kvinno-älskande folk trängde hon sig fram, hon skulle självklart stå i centrum, helst allra längst fram i kön av våran beundran.

Stora konstgjorda bröst och en av våra mest grötiga svenska dialekter som kan få vem som helst att vilja ge bort Skåne till Danmark utan konstigheter. Hon gjorde allt, knullade, vet ut sig, slogs, bråkade, yttrade sig om allt som anses opassande i folkmun, blonderande håret i den ljusaste nyansen på färgskalan för att sedan färga det brunt för att ses som konstnär men för att sedan byta tillbaka då hon i ärlighetens namn är blondin i hjärtat.

När alla andra snackade skit på Cafe Opera drog hon hem till föräldraidyllen och stängde in sig för att börja skapa med händerna istället för med brösten. Det blev både konstigt och fundersamt, men ack vad fort de sålde när det var dags för utställning.

Kvinnan, som utan att riktigt göra någonting lyckas göra allting på en och samma gång.
Nu sitter hon i Tv-rutan och ler och skrattar, pratar bort sig med gästerna, gestikulerar med händerna så brösten guppar. Skånskan klingar lika illa som den allra värsta smör-balladen men tacka fan för att jag älskar det endå.

Säga vad man vill om de blonda yrvädret från skåne, men det är någonting hon inte har gemensamt med exempel som Linda Rosing, Natacha Peyre, Elita Löfblad och andra kändiswannabes med blont hår och silikon, det är att hon har klass, hon är äkta (trots silikon, blondering och lösnaglar).

Hon är den perfekta bimbon kort sagt, när det passar henne vill säga. För om det är någonting jag lärt mig av vår allas Carolina Gynning är att hon om någon inte tar skit. Allt hon rör blir till guld.

Big Brother, ja, självklart gick hon och vann det. Hennes konst, blev succe utan tvekan. Författarskapet, lika så. Hennes bok har en självklar plats i min bokhylla. Självutlämnande på ett ärligt och rent sätt. Det här är ingen tycka-synd-om-mig-bok, utan en rak och ärlig bok när den är som bästa. Inga ursäkter, inga förlåt. Bara ren sanning, hur man sen tar det, ja, det tror jag nog att fröken Gynning skiter blanka fan i.

Den hon nu är aktuell i är "Förkväll" som sänds på tv4 vardagar. Ett program där man diskuterar aktuella händelser med diverse gäster samt inslag ifrån centralstationen i Stockholm. Carolina själv är ingen programledar-typ, vilket ter sig självklart av fem minuter av programmet. Hon hackar fram sina repliker, skrattar nervöst och är egentligen helt jävla kass!

MEN, hon är Carolina Gynning, man kan inte mer än att älska henne. Hon är så äkta att det lyser igenom Tv-skärmen ända in i mitt hjärta och jag bara ler när hon med sin stirriga blick återigen avbryter någon av sina (egentligen lika dåliga) kollegor för att släppa en kommentar om ditten och datten som har noll relevans egentligen.

Hur kommer det sig egentligen att jag som så många andra har fastna för denna skandalomsusade kvinna? För min egen del handlar det mycket om att hon verkligen gör precis som hon känner. Knullar i tv, förlovar sig i tv, basunerar ut i media om både misshandel, sexuella aktiviteter och knark. Allt detta dikterar hon ut i intervjuer och annat för att sedan stå på med båda fötterna på jorden och säga att hon inte skäms ett skit.

Det här är kvinnan som stod framför diskbänken i Big Brother och sa "Jag kan inte diska, jag har för stora bröst" medans "hela" svenska folket röstade fram henne som våran hjältinna, vilket gav henne en miljon (minus skatter) på banken.

Trots allting så förlåter jag fröken Gynning för allting, vad hon än har gjort och kommer göra i framtiden förlåter jag. Bara för att hon är Carolina Gynning, rak, ärlig och alldeles fantastiskt snygg! I min bok är hon en stjärna i alla lägen.

What the hell, make her president for crying out loud!

Jag var en gång rädd för den där känslan som säger att vi är hemma. Den känslan som säger att du har precis passerat dörren till en plats där du spelar roll, där du betyder något. Rädslan i sig har inte handlat så mycket om att jag är rädd för att inte passa in utan snarare rädslan för att någon annan ska säga att jag inte gör det.

Ett hem för all del, men den trasiga ståndpunkten jag uppstått från har knappast skapat harmoni i själen och dess inre. Snarare en förtryckt känslan som säger att du tillhör snarare än passar in, vilket i en dels öron kan misstas för samma sak. Man går igenom mycket från födelsen till de stadiet man kan kalla sig själv för vuxen. På nått sätt känns det som att vi alla fortfarande bara är barn. Att vi fortfarande tar oss igenom livet med samma frågor som vi hade när vi gick i mellanstadiet, dock i en mer mognad form. Istället för "Ska jag fråga chans" så säger vi snarare "Är det dags att flytta ihop än".

Frågemässigt har det samma betydelse men på ett annat stadie, i våran mera mogna skepnad ber vi ingen annan fråga åt oss om samboskap eller förlovningar som vi tidigare gjorde när det handlade om att fråga chans. Frågorna har blivit mer heliga för oss medans själva frågeställningen kan vara minst lika påfrestande och pionröda kinder som i barndomens utfrågningar.

Men fast det känns som att vi alla fortfarande lever oss kvar på mellanstadie nivå så finns det dom som snarare skyndar på processen och hoppar över de bitar som är de svåraste att förstå. Dessa individer som skyndar på och gör allt på en nanosekund utan att fundera och lämnar oss andra kvar att fundera på när Bullen slutade visas på SVT.

Jag menar dessa underskattade människor som faktiskt vågar och tar chansen när den kommer och både skapa samboharmoni och bäbyfabrik på en och samma gång. Dessa människor som vi alla säger är både galna och påskyndsamma medan jag tror att de flesta av oss vill ge dom en medalj i våra hjärtan för att dom vågar att stå upp emot oss som skyndar långsamt som vi kallar det. Vi som inte vill bestämma vad som händer i helgen, ifall det kommer upp något intressant i senare, vi som inte vill binda upp oss på något som har bindningstid, vi som helt enkelt inte vill ge livet en chans i fall chansen nu kommer.

Ibland undrar jag var dessa människor får sin kraft. Jag skrev underskattade just för att jag tycker dom är det. Dom borde få en eloge för att dom pallar trycket kort sagt. Sen håller jag fast vid åsikten om att många gör detta för att hitta den ultimata känslan som bildar den allra heligast harmoni i kroppen, det vi alla vill ha, nämligen familj. De skapar det som vi alla vill ta del av.

Jag önskar ibland att jag va en sån som skyndar på och vill skapa både fabrik o slippa vara en rostig singel, som har femtioelva katter och stannar hemma hela helgen och stickar vantar till mina barnbarn som aldrig kommer då jag inte ens har tagit mig mod att skaffa barn. Humor i alla ära, men jag har nog aldrig varit en av dessa förundrandsvärda individer som vet vad ordet stress betyder. Jag kommer hellre tio minuter för sent än för tidigt och allra helst blir det tjugo minuter, det är fakta.

Vad är det då som skapar denna rusch till babymarket? Familjen, skolan, bekantskapskretsen eller ren slum? Jag tror att det är en kombination av lite av varje. Man blir ju knappast på smällen för att familjen säger det och mindre snarlikt är det att man blir sambos för att skolan lär ut det. Men i bekantskapskretsen kan man nog hitta både det ena och det andra. De flesta förhållanden som jag känner till som faktiskt har hållit, har varit med människor som haft en vänskap innan det skapat partnerskap. Det kanske ligger någonting i det.

Att skynda långsamt är något som ser bra ut för stunden, men ibland önskar jag personligen att jag inte var så rationell i mina beslut. Men saken är att jag tar väldigt seriöst på stora beslut, att bara kasta mig in i något har aldrig varit jag. Det må vara en bra egenskap att inte göra förhastade beslut men ibland önskar jag att jag vågade hoppa utan fallskärm, för vem vet, det kan sluta med med att någon annan kommer förbi med en extra fallskärm.

Säkert är att just nu har jag tillräckligt med känslor i kroppen för att skapar förträffligt harmoni, med eller utan fallskärm. Skapa bäbyfabrik och bilda samboskap, ja, det kan nog vänta ett litet tag till. För harmoni i all ära, men att passera dörren och höra någon säga "Välkommen hem", känns plötsligt inte så långt borta längre.